Har precis varit och fikat med mamma. Hörde reda på telefonen i dag att hon var onykter. Hon hade som tur var nyktrat till lite mer när vi sågs. Jobbigt att hon självmedicinerar så, men jobbigare när hon inte kan vara ärlig. Nu kändes det dock skönt att vi kunde prata ut om det. Men det är liksom samma visa varje gång, samma ursäkter och samma charader. Man vänjer sig. Man lär sig. Man lär sig att tänka i stället för att känna. På intet vis känslokallt eller empatilöst, utan rent pragmatiskt och rationellt. Sedan har det faktist blivit mycket bättre. Hon mår bättre än vad hon gjorde för några år sedan, när ensamheten var som värst.

Vi åt den godaste hallonpajen jag ätit på mycket länge, på café Marmelad.

To look life in the face, always to look life in the face, and to know it for what it is..at last, to love it for what it is, and then to put it away.