Cogito
Ohh, första inlägget..
Ska inte alls göra något stort av det, utan bara skriva på precis som vanligt.
Allt detta medan jag kollar på partiledardebatten på SVT..
Har ju under de senaste veckorna mer och mer insett att jag är liberal till min läggning. Liberalism betyder så mycket och det är såå många som har tagit det i sin mun sedan franska revolutionen, så visst, säger inte så mycket egentligen. Men min stora förebild i riksdagen Birgitta Ohlsson är just socialliberal, ett epitet som jag försonats med att kalla mig. Låter lite urvattnat och tråkigt kanske, men ändå där jag har mina sympatier.
En liberal människosyn, tror på varje enskild människas rätt, oavsett sociologisk tillhörighet, typ; etnicitet, "klass", sexualiet osv. Samtidigt som man vill ha en grundläggande välfärd. Därav social-liberal.
Nu låter väl detta som ljummen mellanmjölk, men tji, icke! Tror inte ett dugg på ( i de flesta fall) vänsterns skrålande om feminism och andra begrepp som är till att polarisera oss individer. Tillåt mig förklara:
Såg Beckman, Ohlson & Can på SVT (Jesus, vad public service har tagit sig in i mitt inlägg) där bl a Nyamko Sabuni var med och skulle diskutera svartas situation i sverige. Hon fick frågan om hon kallade sig för feminist, varpå hon svarade att hon inte gjorde det, med motiveringen att hon var liberal, demokrat och att hon således självklart var mot diskriminering av alla de slag. Jag tycker det säger allt. Att hela tiden säga sig företräda diverse minioriteter/utsatta grupper och argumentera för deras sak, blir så enkelriktat. För kallar man sig för feminist, så glömmer man bort homokampen, de handikappades utsatthet, diskrimineringen mot invandrare osv.. ploppar hela tiden upp nya grupper.
Känns mycket mer välgrundat då, att se till varje individs absoluta rätt.
Kan ha mycket med min mer biologiska syn på människan att göra (can´t blame me, har precis läst farmakokinetik juh) att vi faktist alla är olika och att det är våra egenskaper och det vi åstadkommer som ska spela roll, inte om vi är födda i rätt familj/område osv. Tänker på det med att man alltid satsat väldigt mycket resurser på barn som haft det svårt i skolan, men glömt de barnen som varit överbegåvade och som kanske hade kunnat utvecklas mer om det gått i elitklasser osv, där felet ligger med dagens modell (börjar dock arta sig, stockholm har fått sin första elitklass på gymnasienivå) att man alltid satsar på EN grupp, men glömmer den andra. Precis som med det jag tidigare skrev, att man satsar på feminismen men glömmer homokampen t ex. Var ju inte alls vänstern i USA som så starkt pratade om kvinnors rättighet, som startade homokampen, utan de liberala och Stonewall riots såklart. Man måste ju ändå ha visioner och kämpa för den bästa av världar á la Voltaire, även om många kan hävda att det är verklighetsfrämmande.
Angående partiledardebatten så är Jan Björklund fruktansvärt osympatisk och Göran Hägglund en riktig sötnos, trots hans naiva och lite väl gudfruktiga politik.
För övrigt måste ni gå och se (eller ladda ner) Wanted. Riktigt skön rulle. Med snygga Angelina.
Mitt aningen krystade och väl politiska första inlägg är härmed avslutat.
